Vid dessa tillfällen betyder trädgården och naturen extra mycket för mig. Visst behöver jag då hjälp av familj och vänner, men jag behöver också ensamtid, stunder när jag vandrar i skogen, gräver i kökslandet eller bara ligger i en vitsippsäng och stirrar upp i himlen som på Lina Karna Kippels bild här ovanför. För att komma ifatt, för att känna efter vad som egentligen är viktigt här i livet och för att hitta tröst behöver jag stunderna utomhus. Svaren finns där ute, bara du lyssnar tillräckligt noga, det är i alla fall min erfarenhet.
För att min nya bok När själen får grönska inte skulle bli en hurtfrisk självhjälpsbok har jag försökt beskriva några av de här tillfällena i livet när allt inte är på topp. Sånt man sällan skriver om på Facebook. Så här skriver jag på sidan 16 i boken:
Jag ska bara. Måste. Borde. Det ska nog gå.
Men kroppen sitter som fastlimmad i soffan och
motsätter sig varje kommando. Ta dig samman för
helvete, varför är det ingen ordning på tankarna?
Hinner inte sitta här. Kan bara sitta här. Vad var det
jag skulle?
Om inte han, om bara jag, om tiden fanns. Lite
jävlar anamma kan du väl uppbåda? Trycket över
bröstet snörs åt och det droppar kallsvett längs
ryggen. Lägger mig på golvet och föreställer mig att
det är en skön sommaräng. Andas in genom näsan,
fyller magen och bröstet med luft, fortsätter tills
det känns som att syre finns i varje hålrum, ända
upp till nyckelbenen.
Håller andan så länge det går och andas långsamt
ut, i en vågrörelse från nyckelben och neråt. Avslutar
med att dra in magmusklerna så att hela kroppen är
tom på luft. Håller andan. Börjar om, andas in.
Äntligen jordad, stilla.
Varma hälsningar till er,
Eva
PS. I måndags var jag med i SVT:s program Fråga Doktorn. Om du följer den här länken kan du se inslaget (intervjun med mig kommer ca 8 minuter in i programmet).
