Naturens under

Så skört, så ömtåligt. Och så oändligt vackert. Idag blir det bara en enda bild - men den betyder desto mer för mig.
Att stanna upp och titta nära på någonting, studera det i detalj och förlora sig i tiden, det händer mig nästan enbart utomhus, i trädgården eller naturen.
Den här lilla frökapseln - nästan som en växternas livmoder tänker jag - fann jag i växthuset när jag städade ut det i helgen för att göra plats till alla växter som ska övervintra där inne. Titta på dess fina mönster, hur naturen har designat den för att hålla ihop tillräckligt länge för att blåsa iväg och landa på en bit öppen jord.
Där, på jorden, kommer den snart att förmultna och fröna som ligger på botten kan gro och skapa nytt liv. Visst är det fantastiskt.
Det är en tomatillo, eller var. Rättare sagt. Ska bli. Så makalöst och så enkelt fungerar naturen.
Allt gott,
Eva
Om de här funderingarna tilltalar dig, läs mer i min bok När själen får grönska.

Påsk med avbrott

För mig blev påsken ett välkommet avbrott i en lång rad av arbetsdagar. Man kan bli utmattad även när man har det roligaste arbetet i världen! Därför är det underbart att tillbringa några dagar med familjen och bästa vännerna. Det är också ett slags mindfulness. Påskafton blev det en utflykt till Sofiero - trots snöblandat regn, vind och kyla.

Det var verkligen häftigt att få uppleva den allra tidigaste rhododendronblomningen (nåja kanske inte den allra första, men tidiga). Dessa buskar blommar med enorma blommor  - kanske inte lika många som de senare arterna och sorterna, men desto maffigare. Det var minst lika vackert som magnolior eller körsbärsblomning och det kändes som att vara i Japan - minus trängseln!

Tänk att det finns amaryllisröda rhododendron. Och så vackert när hälften av blommorna ligger på marken. Det är halva skönhetsupplevelsen! Och även om det var lite av en bragd att gå runt i kylan och snöblasket - ett sätt för naturen att göra ett litet avbrott på vägen mot våren - så var det också häftigt att få ha hela Sofiero park (nästan) helt för oss själva.

I växthuset pågår en kokedamautställning. Annorlunda, stilrent och vackert. Missa den inte!

Fortsatt skön påsk!
Eva

När det blir mörkt

Livet ritar ingen rak linje. Ibland är det upp och ibland är det ner. En vågrörelse som jag kommit att uppskatta eftersom jag inte gillar stiltje. Men det är klart att det inte är kul när man är där nere, även om jag inte vill vara utan de känslorna och upplevelserna heller. Särskilt tufft är det de gånger jag rutschat lite för långt ner i vågdalen för att det ska kännas som att det finns en väg upp igen. Det kan handla om sjukdomar man inte rår på, en älskad pappa som dör oväntat eller känslor av skam, ångest eller ohållbar stress.
Vid dessa tillfällen betyder trädgården och naturen extra mycket för mig. Visst behöver jag då hjälp av familj och vänner, men jag behöver också ensamtid, stunder när jag vandrar i skogen, gräver i kökslandet eller bara ligger i en vitsippsäng och stirrar upp i himlen som på Lina Karna Kippels bild här ovanför. För att komma ifatt, för att känna efter vad som egentligen är viktigt här i livet och för att hitta tröst behöver jag stunderna utomhus. Svaren finns där ute, bara du lyssnar tillräckligt noga, det är i alla fall min erfarenhet.
För att min nya bok När själen får grönska inte skulle bli en hurtfrisk självhjälpsbok har jag försökt beskriva några av de här tillfällena i livet när allt inte är på topp. Sånt man sällan skriver om på Facebook. Så här skriver jag på sidan 16 i boken:

Jag ska bara. Måste. Borde. Det ska nog gå.
Men kroppen sitter som fastlimmad i soffan och
motsätter sig varje kommando. Ta dig samman för
helvete, varför är det ingen ordning på tankarna?
Hinner inte sitta här. Kan bara sitta här. Vad var det
jag skulle?
Om inte han, om bara jag, om tiden fanns. Lite
jävlar anamma kan du väl uppbåda? Trycket över
bröstet snörs åt och det droppar kallsvett längs
ryggen. Lägger mig på golvet och föreställer mig att
det är en skön sommaräng. Andas in genom näsan,
fyller magen och bröstet med luft, fortsätter tills
det känns som att syre finns i varje hålrum, ända
upp till nyckelbenen.
Håller andan så länge det går och andas långsamt
ut, i en vågrörelse från nyckelben och neråt. Avslutar
med att dra in magmusklerna så att hela kroppen är
tom på luft. Håller andan. Börjar om, andas in.
Äntligen jordad, stilla.

Varma hälsningar till er,
Eva
PS. I måndags var jag med i SVT:s program Fråga Doktorn. Om du följer den här länken kan du se inslaget (intervjun med mig kommer ca 8 minuter in i programmet).