Visar inlägg med etikett stresshantering. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett stresshantering. Visa alla inlägg

lördag 1 april 2017

Själv är inte ensam

 Jag är en social person som gärna snackar och umgås med vänner och bekanta och mer än gärna träffar nya personer. Men. Jag har också behov av ensamtid. Stunder när jag får vara själv med mig själv. Att gå en promenad varje dag är det skönaste jag vet. Ibland blir det en lång runda i trädgården, andra dagar bara en kort sväng ner till havet (åh vatten!) och hem igen.
 I min trädgård kan jag också ladda om. Jag går och pular lite, rycker ett ogräs, klipper ner några perenner eller bara njuter av de blommor som just slagit ut och förskönar min trädgård några dagar, veckor eller månader. När jag går där i min ensamhet hinner jag fundera på ditt och datt, men oftast tänker jag inte så mycket på att jag tänker utan hjärnan får ta sina egna vägar. Det är det allra bästa sättet att varva ner och få stressen ur kroppen och knoppen. Och jag känner mig aldrig ensam när jag är i trädgården, i skogen eller på stranden - där finns så mycket liv i form av växter, djur och känslor som kommer till mig från någonstans jag inte varit på - att det räcker långt.
Jag vet att ni är många som håller med mig om att det är trädgården och naturen som själen får tid att grönska, precis som jag skriver i min nya bok.

Är du nyfiken på att läsa mer om vad forskningen säger i ämnet eller om vad jag tänker och känner om de här frågorna så finns boken att köpa i din bokhandel, på nätet eller via min hemsida (jag signerar gärna!).
En skön och avkopplande helg önskar jag dig!
Eva

torsdag 23 februari 2017

När det blir mörkt

Livet ritar ingen rak linje. Ibland är det upp och ibland är det ner. En vågrörelse som jag kommit att uppskatta eftersom jag inte gillar stiltje. Men det är klart att det inte är kul när man är där nere, även om jag inte vill vara utan de känslorna och upplevelserna heller. Särskilt tufft är det de gånger jag rutschat lite för långt ner i vågdalen för att det ska kännas som att det finns en väg upp igen. Det kan handla om sjukdomar man inte rår på, en älskad pappa som dör oväntat eller känslor av skam, ångest eller ohållbar stress.
Vid dessa tillfällen betyder trädgården och naturen extra mycket för mig. Visst behöver jag då hjälp av familj och vänner, men jag behöver också ensamtid, stunder när jag vandrar i skogen, gräver i kökslandet eller bara ligger i en vitsippsäng och stirrar upp i himlen som på Lina Karna Kippels bild här ovanför. För att komma ifatt, för att känna efter vad som egentligen är viktigt här i livet och för att hitta tröst behöver jag stunderna utomhus. Svaren finns där ute, bara du lyssnar tillräckligt noga, det är i alla fall min erfarenhet.
För att min nya bok När själen får grönska inte skulle bli en hurtfrisk självhjälpsbok har jag försökt beskriva några av de här tillfällena i livet när allt inte är på topp. Sånt man sällan skriver om på Facebook. Så här skriver jag på sidan 16 i boken:

Jag ska bara. Måste. Borde. Det ska nog gå.
Men kroppen sitter som fastlimmad i soffan och
motsätter sig varje kommando. Ta dig samman för
helvete, varför är det ingen ordning på tankarna?
Hinner inte sitta här. Kan bara sitta här. Vad var det
jag skulle?
Om inte han, om bara jag, om tiden fanns. Lite
jävlar anamma kan du väl uppbåda? Trycket över
bröstet snörs åt och det droppar kallsvett längs
ryggen. Lägger mig på golvet och föreställer mig att
det är en skön sommaräng. Andas in genom näsan,
fyller magen och bröstet med luft, fortsätter tills
det känns som att syre finns i varje hålrum, ända
upp till nyckelbenen.
Håller andan så länge det går och andas långsamt
ut, i en vågrörelse från nyckelben och neråt. Avslutar
med att dra in magmusklerna så att hela kroppen är
tom på luft. Håller andan. Börjar om, andas in.
Äntligen jordad, stilla.

Varma hälsningar till er,
Eva
PS. I måndags var jag med i SVT:s program Fråga Doktorn. Om du följer den här länken kan du se inslaget (intervjun med mig kommer ca 8 minuter in i programmet).