Den nya tidens bibel

Häromdagen kom det ett mejl med rubriken Den nya tidens bibel. Jag blir lite nervös när jag läser orden, är det verkligen till mig?

Men, jo, det är det. Och så här skriver kvinnan (som jag låter vara anonym, men som jag fått tillåtelse att citera): "Vilken fantastisk bok du skrivit. Först tänkte jag efter att ha läst några rader "suck, ännu en bok som bara innehåller en massa ord som jag inte orkar bry mig om" . Men så läste jag ändå vidare. Och jag kan nu inte släppa boken. Jag vill berätta om den för alla. Jag vill ge bort i present. Jag vill ha den vid min huvudkudde. Denna bok är den nya tidens bibel."

I ett par dagar nu har jag förberett mig för ett föredrag som jag ska hålla på Psykiatridagarna i Vänersborg (15 november), och även om ämnet är aktuellt i mig hela tiden, måste jag inför varje föredrag stanna upp och tänka igenom vad jag vill förmedla. Ibland blir jag osäker på om det "håller", men jag har lärt mig att det är en del av processen, ett sätt att öka koncentrationen och skärpan i föredraget.

Det känns skönt att ta fram mejlet och läsa vidare:  "Mycket av det du skriver är inte nytt för mig utan en uppfräschning av vetenskaplig fakta jag själv använt mig av, men mycket i boken är nytt för mig. Som växternas kommunikation. Så spännande!! Får lust att veta mer. Hortonomen i mig vaknar. Har mer än halva boken kvar att läsa. Gläder mig enormt. Så lättläst samtidigt så viktig och användbar med dom små tips och anekdoter av sorg och ångest och där naturen hjälpt. Jag är den förste i kön att hålla med om naturens viktiga betydelse för människan."

Jag tror verkligen på det här ämnet. På att det hjälper att gå ut. På riktigt. Att ta in naturen med alla mina sinnen. Så här på hösten hamnar jag lätt i svackor och kan ligga vaken på nätterna och grubbla. Då vet jag att jag måste sakta farten (fast tempot jag håller är lägre nu än under vår och sommar), ta en långlunch och ge mig ut på promenad.
Det hjälper mig. Alltid. Och så hoppas jag att jag ska få fram det jag vill på föredraget imorgon, även om jag är skribent i första hand och föredragshållare i andra.
"Glömde säga att du är så bra på att få med mycket med få ord. Och på att blanda den  hårda vetenskapliga faktan med mer humana mjuka tankar. Inget svårt och krångligt. Jag vet ju hur mycket jobb som ligger bakom en sådan här text. Och du har fått fram det så himla bra så att alla orkar läsa och kan hänga med. Snygg design och lättläst som sagt. Och så viktig." avslutar kvinnan i mejlet.
Tack M, nu är det du som hjälper mig!

Allt gott till mina läsare och åhörare.
Eva
PS. På torsdag föreläser jag på Hjärups bibliotek utanför Lund. Kl 19.15. Det blir samma tema, men något kortare, fast med samma chans att ställal frågor och köpa en signerad bok. Välkommen! Bilderna i boken och i det här inlägget är tagna av fotograf Lina Karna Kippel.

Växterna vet något vi inte vet

Det här är två helt vanliga tobaksplantor som jag dragit upp från frö och som vi planterade på jobbet (Trädgårdstider) för några veckor sedan. De har som synes trivts bra och växt till sig så att varje planta fyller ut hela krukan på bredden. Ingen av dem har börjat sträcka sig uppåt ännu. Inget märkvärdigt med detta  .... om det inte vore för att:

Två andra, exakt likadana plantor, har planterats i höga smala krukor istället för låga och breda. Dessa tobaksplantor har inte alls brett ut sig lika mycket på bredden utan istället börjat växa på höjden. Eftersom det är två växter av varje slag och exakt likadana plantor/krukor så är detta ingen slump.

Alltså: växterna vet att de sitter i en bred och grund kruka respektive smal och djup. De kan inte se det och de har inte hört mig berätta om det och den saknar hjärna i mänsklig bemärkelse för att förstå detta, men de vet ändå. Sannolikt är det så att den yttersta biten på rotspetsen kan känna av var krukväggen finns och därefter bestämmer den hur den ska växa ovan jord. Rötterna är alltså växtens "hjärna" där den samlar in fakta och för vidare information till övriga växtdelar som blad, stjälk och blommor.

Det ska bli spännande att följa utvecklingen.
Dela gärna med er om ni har något annat bevis eller antydan till att växterna vet vad de gör och var de befinner sig. Förresten så står de i växthuset nattetid, väl skyddade mot vind, hagelstorm och kyla under ett lager bubbelplast.

Allt gott och trevlig Valborg!
Eva
PS. På torsdag den 4/5 håller jag föredrag i Höganäs bokhandel på temat När själen får grönska. Boka gärna plats redan nu!