Den nya tidens bibel

Häromdagen kom det ett mejl med rubriken Den nya tidens bibel. Jag blir lite nervös när jag läser orden, är det verkligen till mig?

Men, jo, det är det. Och så här skriver kvinnan (som jag låter vara anonym, men som jag fått tillåtelse att citera): "Vilken fantastisk bok du skrivit. Först tänkte jag efter att ha läst några rader "suck, ännu en bok som bara innehåller en massa ord som jag inte orkar bry mig om" . Men så läste jag ändå vidare. Och jag kan nu inte släppa boken. Jag vill berätta om den för alla. Jag vill ge bort i present. Jag vill ha den vid min huvudkudde. Denna bok är den nya tidens bibel."

I ett par dagar nu har jag förberett mig för ett föredrag som jag ska hålla på Psykiatridagarna i Vänersborg (15 november), och även om ämnet är aktuellt i mig hela tiden, måste jag inför varje föredrag stanna upp och tänka igenom vad jag vill förmedla. Ibland blir jag osäker på om det "håller", men jag har lärt mig att det är en del av processen, ett sätt att öka koncentrationen och skärpan i föredraget.

Det känns skönt att ta fram mejlet och läsa vidare:  "Mycket av det du skriver är inte nytt för mig utan en uppfräschning av vetenskaplig fakta jag själv använt mig av, men mycket i boken är nytt för mig. Som växternas kommunikation. Så spännande!! Får lust att veta mer. Hortonomen i mig vaknar. Har mer än halva boken kvar att läsa. Gläder mig enormt. Så lättläst samtidigt så viktig och användbar med dom små tips och anekdoter av sorg och ångest och där naturen hjälpt. Jag är den förste i kön att hålla med om naturens viktiga betydelse för människan."

Jag tror verkligen på det här ämnet. På att det hjälper att gå ut. På riktigt. Att ta in naturen med alla mina sinnen. Så här på hösten hamnar jag lätt i svackor och kan ligga vaken på nätterna och grubbla. Då vet jag att jag måste sakta farten (fast tempot jag håller är lägre nu än under vår och sommar), ta en långlunch och ge mig ut på promenad.
Det hjälper mig. Alltid. Och så hoppas jag att jag ska få fram det jag vill på föredraget imorgon, även om jag är skribent i första hand och föredragshållare i andra.
"Glömde säga att du är så bra på att få med mycket med få ord. Och på att blanda den  hårda vetenskapliga faktan med mer humana mjuka tankar. Inget svårt och krångligt. Jag vet ju hur mycket jobb som ligger bakom en sådan här text. Och du har fått fram det så himla bra så att alla orkar läsa och kan hänga med. Snygg design och lättläst som sagt. Och så viktig." avslutar kvinnan i mejlet.
Tack M, nu är det du som hjälper mig!

Allt gott till mina läsare och åhörare.
Eva
PS. På torsdag föreläser jag på Hjärups bibliotek utanför Lund. Kl 19.15. Det blir samma tema, men något kortare, fast med samma chans att ställal frågor och köpa en signerad bok. Välkommen! Bilderna i boken och i det här inlägget är tagna av fotograf Lina Karna Kippel.

Firardags!

Oj, vad jag har längtat - men nu är nya boken här! Och på lördag firar jag och Lina Karna Kippel med releaseparty på Hedentorps plantskola i Ängelholm. Lina ställer också ut ett antal bilder, bland annat från boken.
Varmt välkomna! (Men du måste anmäla dig, det är bara få platser kvar.)

Allt gott!
Eva

Trädviskaren

Talar ni med era krukväxter? Om svaret är ja, då är vi två - minst. Jag tror det är ganska vanligt. Kanske är vi inte lika många som talar med träden, som hälsar på dem när vi kommer gående, ber om ursäkt när vi beskär dem (och förklarar varför) och söker tröst hos dem när vi behöver det.

Förra året gick jag en kurs i naturkommunikation hos Charlotte Wallenborg på Österlen. Hon driver företaget The Willow tree och lär bland annat ut hur man talar med träd.

För mig kändes det spännande och intressant, men det var också utanför min bekvämlighetszon. Jag, som oftast är rationell och vill ha förklaringar till allt, skulle jag tala med träd? Och skulle de svara mig - skulle jag få skäll för alla gånger jag klipper dem?

Det visade sig inte alls vara särskilt märkvärdigt, än mindre konstigt eller knasigt. Tillsammans med Charlotte och mina kurskamrater gick jag helt enkelt ut i skogen (undersköna Stenshuvud var vi oftast vid) och satte oss under var sitt träd. Där satt vi med oss själva och trädet i ungefär en timmes tid och bara var. Ett slags meditation kan man väl kalla det för. Vissa av kurskamraterna hade gjort det här förut och bytte verkligen tankar med sina träd och fick råd och tips. Jag kände mig först lite misslyckad som inte nådde lika långt. Men jag upplevde saker på ett annat sätt, och det var okej lovade Charlotte!  Under den starka eken kände jag mig trygg, vid den yviga enen upplevde jag ett djupt lugn och intill den väldiga tallen glad och förväntansfull. Och när jag tvivlade på att det verkligen var ett slags kommunikation med växterna, då kom det - efter en hel timmes tystnad - ett enda ord till mig: Tålamod!

Om du tycker det låter hokus-pokus så tillhör du säkert de rationella, precis som jag. Vi som vill ha vetenskapliga belägg. Men det finns sådana med - bevis på hur träden kommunicerar med varandra både med dofter, underjordiska svamptrådar och kemiska signaler. De kan till och med göra ljud och förstå sin omgivning. Inte så långt ifrån hur vi människor fungerar - vi är mycket mer kemi än vi går runt och tror. Men frågar du ursprungsbefolkningar som indianer och samer, då vet de så oändligt mycket mer om den här kommunikationen än vi så kallat civiliserade människor som inte vet ett smack, eller bara lite grand.
Tänk om det faktiskt är så att vi skulle kunna kommunicera mycket mer med träden om vi bara tog oss tid att lyssna till dem och förstå hur de pratar med oss. Lägga lite tid på att förstå hur de fungerar istället för att försöka hitta liv på andra planeter. Här har vi varelser som kan skapa energi av solljus, inte påverkar miljön eller klimatet negativt och dessutom verkar ganska fredliga (fast de kanske ser oss som en "matresurs" - vi ger dem ju koldioxid, som de å andra sidan skulle kunna få utan oss. Vi skulle däremot dö ut om växterna slutade producera syre.
Jag har i alla fall börjat tro att det går att vara en trädviskare, en person som talar med träd. Börja med ett krama ett om det känns lättare. De som vet säger att man ska stänga av tänkandet och bara vara när man är tillsammans med träd. Och det får ta tid att lära sig, man cyklar ju sällan första gången man sätter sig på en tvåhjuling.
Allt gott,
Eva
PS. Nu kommer min nya bok När själen får grönska vilken dag som helst, och jag är lite prillig av förväntan tror jag. Vill du ha ett signerat ex så kan du beställa i min webshop. Jag skickar så fort jag kan, kanske redan under den här veckan. (Hoppas, hoppas!) Charlottes företag når ni på hennes hemsida.

En tunn plats

Har du en älsklingsplats i naturen, ett ställe där du känner extra tydlig närvaro? Ett andligt rum där ditt hjärta kan öppna sig för det vidunderliga och vackra?

Då har du en tunn plats.

Begreppet tunna platser finns inom keltisk kristendom och då talar man om platser där Guds närvaro är särskilt tydlig. Det kan vara en fysisk plats, men en tunn plats kan också finnas i tiden, vid ett möte mellan två människor eller kanske i samband med en stark kulturupplevelse, som en musikkonsert.

Själv har jag hittat min tunna plats på Kullaberg, dit jag återvänder så ofta jag kan - under alla årstider. Det är en "hemlig" klippavsats på bergets norra sida där jag känner mig osynlig för omvärlden samtidigt som jag kan iaktta vågorna som rullar in över stenstranden på samma sätt de gjort i tusen år. Jag känner det mäktiga berget fylla mig med sin kraftfulla energi. Det är en plats som ger både lugn och styrka. Blåser det kraftigt händer det att jag ställer mig upp, spänner armmusklerna och vrålar i vinden. Det händer att jag visar min plats för andra, som för Lina Karna Kippel när hon skulle ta bilder på Kullaberg, men de starkaste upplevelserna får jag när jag sitter där med mig själv och det bara är jag och naturen.
Fundera över om du har en tunn plats och vad den betyder för dig.
Varma hälsningar
Eva
PS. Nästa vecka hoppas jag att boken När själen får grönska kommer med posten. Jag ser så mycket fram emot att få hålla det första exemplaret i min hand. Förbeställ på min websida robild.se eller på Adlibris alternativt Bokus.

Det krävs två för att dansa

Den senaste veckan har det varit mycket fokus på mig och min nya bok När själen får grönska. Sedan jag i måndags deltog i Fråga Doktorn i SVT har jag överöst av fina kommenterar, mejl, telefonsamtal, människor har stoppat mig när jag varit ute och gått och sagt snälla saker, det har kommit meddelanden på Facebook och här på bloggen har ni skrivit så underbara saker. Det som särskilt berört mig är att så många känner likadant och har berättelser om naturen eller trädgården att dela med sig av. Jag är lättrörd och det har kommit en och annan tår i ögonvrån, men också många leenden.

Jag har inte hämtat mig än. Det är svårt att ta beröm!

Som tur är behöver jag inte bära alla snälla ord själv utan kan dela dem med en rad personer som varit med och gjort boken. Den viktigaste av dem är fotograf Lina Karna Kippel. Jag kontaktade henne i ett tidigt skede och frågade om hon ville vara med och göra den här boken. Det innebär att hennes bilder inte bara är illustration till min text, utan fristående bilder som harmonierar med innehållet i boken. De ger hennes bild av hur det är att vara i trädgården och naturen.

Jag tycker hennes bilder har en alldeles särskild magi och tillför boken en extra dimension. It takes two to tango!

Dessutom har vi haft så kul ihop. Det är nödvändigt att ha en del sittfläsk när man ska skriva böcker så att man kan sitta på rumpan och få ner alla bokstäver. Men den roligaste biten är ju att vara ute och samla inspiration och upplevelser som kan komma till nytta när man sedan sitter och skriver.
Ibland får jag ställa upp som fotomodell och det kan bli ganska dråpliga bilder ibland som inte riktigt passar i boken eller någon annanstans. Men då har vi kunnat skratta och gott och ur den lusten kommer ofta någonting annat bra.
Andra viktiga personer är förläggare och redaktören på bokförlaget Bonnier Fakta samt en rad människor som jobbar där med det tekniska samt marknadsföring och administration samt frilansande formgivaren Klas Kihlberg. Tillsammans gör vi en bok och får ut den i bokhandeln. Till dig och alla andra som jag hoppas vill läsa den - och njuta av bilderna!

Allt gott,
Eva
PS. Nu är bara ett par veckor tills vi äntligen får hålla boken i handen. Som vi längtar! Vill du förhandsbeställa gör du det här eller här.

Att behålla barnet inom sig

Jag känner igen ett riktigt bra klätterträd när jag ser det. Redan som liten tjej älskade jag att klättra i träd, inte ens ett fall från hög höjd (jag kastade mig som Tarzan till en gren, som tyvärr var rutten och knäcktes rakt av och det var rena turen att jag landade oskadd på båda fötterna) fick mig att sluta.

Än idag kan jag få ett ryck och klättra upp i ett träd bara sådär. I somras besökte jag och fotograf Lina Karna Kippel Jonsereds trädgårdar utanför Göteborg och där stod denna fantastiska lind som jag snabbt for upp i, utan att reflektera över varför. Trädets dragningskraft var oemotståndlig, som om det kallade på mig.

I min nya bok När själen får grönska skriver jag mycket om träden och hur de kommunicerar både med varandra och med oss. Jag vet inte hur kontakten går till, men jag känner att den finns. En sak är säker och det är att träd har en form av intelligens som vi borde utforska mera, av alla de miljarder som läggs på att ta reda på om det finns liv i universum borde några gå till dem som försöker förstå hur träd och andra växter kommunicerar. Tänk om vi skulle kunna tolka deras språk bättre. Då skulle träd som den här gamla linden kunna berätta självupplevda minnen för oss om vad som hänt flera hundra år tillbaka i tiden. Undrar vilka fler som suttit här?

I tv-serien Den vita stenen fanns ett träd där barnen kröp in och gömde sig för omvärlden. Och högt här uppe i trädet kan jag sitta och känna mig osynlig på samma sätt som Fia och Hampus samtidigt som jag har full koll på vad som händer nedanför, till exempel om någon annan är på väg upp. Jag känner mig trygg här i lindens famn, pulsen går ner och jag är totalt närvarande i mig själv.

Nästa gång du lägger märke till ett särskilt träd, stanna vid det en längre stund, öppna ditt hjärta på vid gavel och se om du kan höra, känna eller på annat sätt uppleva vad trädet har att säga dig. Det går lika bra att luta sig mot det, eller sätta sig vid dess fot, som att klättra upp.

Tycker du att de här tankarna låter spännande så finns det mer att läsa i min nya bok När själen får grönska som kommer ut i mars på Bonnier Fakta.

Bilderna är förstås tagna av Lina Karna Kippel, som snällt stannade på jorden och väntade ut mig.
Allt gott,
Eva
PS. Klättra inte högre än att du kan komma ner på egen hand igen. Efter snabbklättringen i Jonsereds-linden insåg jag plötsligt att jag är 52 år och att det är lättare att ta sig upp än att ta sig ner. Men det gick fint tack och lov. Och jag kan inte lova att jag inte gör om det. ;)