Firardags!

Oj, vad jag har längtat - men nu är nya boken här! Och på lördag firar jag och Lina Karna Kippel med releaseparty på Hedentorps plantskola i Ängelholm. Lina ställer också ut ett antal bilder, bland annat från boken.
Varmt välkomna! (Men du måste anmäla dig, det är bara få platser kvar.)

Allt gott!
Eva

Trädviskaren

Talar ni med era krukväxter? Om svaret är ja, då är vi två - minst. Jag tror det är ganska vanligt. Kanske är vi inte lika många som talar med träden, som hälsar på dem när vi kommer gående, ber om ursäkt när vi beskär dem (och förklarar varför) och söker tröst hos dem när vi behöver det.

Förra året gick jag en kurs i naturkommunikation hos Charlotte Wallenborg på Österlen. Hon driver företaget The Willow tree och lär bland annat ut hur man talar med träd.

För mig kändes det spännande och intressant, men det var också utanför min bekvämlighetszon. Jag, som oftast är rationell och vill ha förklaringar till allt, skulle jag tala med träd? Och skulle de svara mig - skulle jag få skäll för alla gånger jag klipper dem?

Det visade sig inte alls vara särskilt märkvärdigt, än mindre konstigt eller knasigt. Tillsammans med Charlotte och mina kurskamrater gick jag helt enkelt ut i skogen (undersköna Stenshuvud var vi oftast vid) och satte oss under var sitt träd. Där satt vi med oss själva och trädet i ungefär en timmes tid och bara var. Ett slags meditation kan man väl kalla det för. Vissa av kurskamraterna hade gjort det här förut och bytte verkligen tankar med sina träd och fick råd och tips. Jag kände mig först lite misslyckad som inte nådde lika långt. Men jag upplevde saker på ett annat sätt, och det var okej lovade Charlotte!  Under den starka eken kände jag mig trygg, vid den yviga enen upplevde jag ett djupt lugn och intill den väldiga tallen glad och förväntansfull. Och när jag tvivlade på att det verkligen var ett slags kommunikation med växterna, då kom det - efter en hel timmes tystnad - ett enda ord till mig: Tålamod!

Om du tycker det låter hokus-pokus så tillhör du säkert de rationella, precis som jag. Vi som vill ha vetenskapliga belägg. Men det finns sådana med - bevis på hur träden kommunicerar med varandra både med dofter, underjordiska svamptrådar och kemiska signaler. De kan till och med göra ljud och förstå sin omgivning. Inte så långt ifrån hur vi människor fungerar - vi är mycket mer kemi än vi går runt och tror. Men frågar du ursprungsbefolkningar som indianer och samer, då vet de så oändligt mycket mer om den här kommunikationen än vi så kallat civiliserade människor som inte vet ett smack, eller bara lite grand.
Tänk om det faktiskt är så att vi skulle kunna kommunicera mycket mer med träden om vi bara tog oss tid att lyssna till dem och förstå hur de pratar med oss. Lägga lite tid på att förstå hur de fungerar istället för att försöka hitta liv på andra planeter. Här har vi varelser som kan skapa energi av solljus, inte påverkar miljön eller klimatet negativt och dessutom verkar ganska fredliga (fast de kanske ser oss som en "matresurs" - vi ger dem ju koldioxid, som de å andra sidan skulle kunna få utan oss. Vi skulle däremot dö ut om växterna slutade producera syre.
Jag har i alla fall börjat tro att det går att vara en trädviskare, en person som talar med träd. Börja med ett krama ett om det känns lättare. De som vet säger att man ska stänga av tänkandet och bara vara när man är tillsammans med träd. Och det får ta tid att lära sig, man cyklar ju sällan första gången man sätter sig på en tvåhjuling.
Allt gott,
Eva
PS. Nu kommer min nya bok När själen får grönska vilken dag som helst, och jag är lite prillig av förväntan tror jag. Vill du ha ett signerat ex så kan du beställa i min webshop. Jag skickar så fort jag kan, kanske redan under den här veckan. (Hoppas, hoppas!) Charlottes företag når ni på hennes hemsida.

En tunn plats

Har du en älsklingsplats i naturen, ett ställe där du känner extra tydlig närvaro? Ett andligt rum där ditt hjärta kan öppna sig för det vidunderliga och vackra?

Då har du en tunn plats.

Begreppet tunna platser finns inom keltisk kristendom och då talar man om platser där Guds närvaro är särskilt tydlig. Det kan vara en fysisk plats, men en tunn plats kan också finnas i tiden, vid ett möte mellan två människor eller kanske i samband med en stark kulturupplevelse, som en musikkonsert.

Själv har jag hittat min tunna plats på Kullaberg, dit jag återvänder så ofta jag kan - under alla årstider. Det är en "hemlig" klippavsats på bergets norra sida där jag känner mig osynlig för omvärlden samtidigt som jag kan iaktta vågorna som rullar in över stenstranden på samma sätt de gjort i tusen år. Jag känner det mäktiga berget fylla mig med sin kraftfulla energi. Det är en plats som ger både lugn och styrka. Blåser det kraftigt händer det att jag ställer mig upp, spänner armmusklerna och vrålar i vinden. Det händer att jag visar min plats för andra, som för Lina Karna Kippel när hon skulle ta bilder på Kullaberg, men de starkaste upplevelserna får jag när jag sitter där med mig själv och det bara är jag och naturen.
Fundera över om du har en tunn plats och vad den betyder för dig.
Varma hälsningar
Eva
PS. Nästa vecka hoppas jag att boken När själen får grönska kommer med posten. Jag ser så mycket fram emot att få hålla det första exemplaret i min hand. Förbeställ på min websida robild.se eller på Adlibris alternativt Bokus.