Grönare på andra sidan

När jag inte är ute och intervjuar folk till reportage så tillbringas arbetsdagarna med att spana efter nästa års reportage-to-be-trädgårdar. Igår besökte jag två fantastiska trädgårdar som jag hoppas ni kommer att kunna se i någon tidning näst-nästa år (tala om framförhållning). På hemvägen passade jag på att köra förbi Katarina i Viken som tyckte jag skulle komma och titta på hennes rosor. Sagt och gjort.



Tre stora centifoliarosor 'Fantain-Latour' pryder familjens uppfart. Katarina säger att hon inte gör någonting alls med dem, aldrig vattnar eller gödslar och ändå är rosorna ett under av skönhet. "Mamma stack ner tre pinnar och så blev det så här." säger Katarina och ler lite blygt. Själv är jag förstås lycklig bara av att få uppleva detta en liten kort stund, men i mitt inre dallrar det till i avundsjukan. Mina egna rosbuskar, som får både vatten och gödning, blir aldrig så här vackra. (Bara klättrarna överträffar mina förväntningar.)
Jag hoppas och tror att Katarina är stolt över sina rosor, med all rätt!
De närmsta dagarna väntar fem rosreportage på att blir gjorda. Det kommer att bli svårt att motstå frestelsen att gräva en ny rosrabatt till hösten. En riktig trädgårdsnörd ger väl aldrig upp, eller?
Eva