måndag 13 mars 2017

Firardags!

video
Oj, vad jag har längtat - men nu är nya boken här! Och på lördag firar jag och Lina Karna Kippel med releaseparty på Hedentorps plantskola i Ängelholm. Lina ställer också ut ett antal bilder, bland annat från boken.
Varmt välkomna! (Men du måste anmäla dig, det är bara få platser kvar.)

Allt gott!
Eva

tisdag 7 mars 2017

Trädviskaren

Talar ni med era krukväxter? Om svaret är ja, då är vi två - minst. Jag tror det är ganska vanligt. Kanske är vi inte lika många som talar med träden, som hälsar på dem när vi kommer gående, ber om ursäkt när vi beskär dem (och förklarar varför) och söker tröst hos dem när vi behöver det.
Förra året gick jag en kurs i naturkommunikation hos Charlotte Wallenborg på Österlen. Hon driver företaget The Willow tree och lär bland annat ut hur man talar med träd.
För mig kändes det spännande och intressant, men det var också utanför min bekvämlighetszon. Jag, som oftast är rationell och vill ha förklaringar till allt, skulle jag tala med träd? Och skulle de svara mig - skulle jag få skäll för alla gånger jag klipper dem?
Det visade sig inte alls vara särskilt märkvärdigt, än mindre konstigt eller knasigt. Tillsammans med Charlotte och mina kurskamrater gick jag helt enkelt ut i skogen (undersköna Stenshuvud var vi oftast vid) och satte oss under var sitt träd. Där satt vi med oss själva och trädet i ungefär en timmes tid och bara var. Ett slags meditation kan man väl kalla det för. Vissa av kurskamraterna hade gjort det här förut och bytte verkligen tankar med sina träd och fick råd och tips. Jag kände mig först lite misslyckad som inte nådde lika långt. Men jag upplevde saker på ett annat sätt, och det var okej lovade Charlotte!  Under den starka eken kände jag mig trygg, vid den yviga enen upplevde jag ett djupt lugn och intill den väldiga tallen glad och förväntansfull. Och när jag tvivlade på att det verkligen var ett slags kommunikation med växterna, då kom det - efter en hel timmes tystnad - ett enda ord till mig: Tålamod!

Om du tycker det låter hokus-pokus så tillhör du säkert de rationella, precis som jag. Vi som vill ha vetenskapliga belägg. Men det finns sådana med - bevis på hur träden kommunicerar med varandra både med dofter, underjordiska svamptrådar och kemiska signaler. De kan till och med göra ljud och förstå sin omgivning. Inte så långt ifrån hur vi människor fungerar - vi är mycket mer kemi än vi går runt och tror. Men frågar du ursprungsbefolkningar som indianer och samer, då vet de så oändligt mycket mer om den här kommunikationen än vi så kallat civiliserade människor som inte vet ett smack, eller bara lite grand.
Tänk om det faktiskt är så att vi skulle kunna kommunicera mycket mer med träden om vi bara tog oss tid att lyssna till dem och förstå hur de pratar med oss. Lägga lite tid på att förstå hur de fungerar istället för att försöka hitta liv på andra planeter. Här har vi varelser som kan skapa energi av solljus, inte påverkar miljön eller klimatet negativt och dessutom verkar ganska fredliga (fast de kanske ser oss som en "matresurs" - vi ger dem ju koldioxid, som de å andra sidan skulle kunna få utan oss. Vi skulle däremot dö ut om växterna slutade producera syre.
Jag har i alla fall börjat tro att det går att vara en trädviskare, en person som talar med träd. Börja med ett krama ett om det känns lättare. De som vet säger att man ska stänga av tänkandet och bara vara när man är tillsammans med träd. Och det får ta tid att lära sig, man cyklar ju sällan första gången man sätter sig på en tvåhjuling.
Allt gott,
Eva
PS. Nu kommer min nya bok När själen får grönska vilken dag som helst, och jag är lite prillig av förväntan tror jag. Vill du ha ett signerat ex så kan du beställa i min webshop. Jag skickar så fort jag kan, kanske redan under den här veckan. (Hoppas, hoppas!) Charlottes företag når ni på hennes hemsida.

torsdag 2 mars 2017

En tunn plats

Har du en älsklingsplats i naturen, ett ställe där du känner extra tydlig närvaro? Ett andligt rum där ditt hjärta kan öppna sig för det vidunderliga och vackra?
Då har du en tunn plats.
Begreppet tunna platser finns inom keltisk kristendom och då talar man om platser där Guds närvaro är särskilt tydlig. Det kan vara en fysisk plats, men en tunn plats kan också finnas i tiden, vid ett möte mellan två människor eller kanske i samband med en stark kulturupplevelse, som en musikkonsert.

Själv har jag hittat min tunna plats på Kullaberg, dit jag återvänder så ofta jag kan - under alla årstider. Det är en "hemlig" klippavsats på bergets norra sida där jag känner mig osynlig för omvärlden samtidigt som jag kan iaktta vågorna som rullar in över stenstranden på samma sätt de gjort i tusen år. Jag känner det mäktiga berget fylla mig med sin kraftfulla energi. Det är en plats som ger både lugn och styrka. Blåser det kraftigt händer det att jag ställer mig upp, spänner armmusklerna och vrålar i vinden. Det händer att jag visar min plats för andra, som för Lina Karna Kippel när hon skulle ta bilder på Kullaberg, men de starkaste upplevelserna får jag när jag sitter där med mig själv och det bara är jag och naturen.
Fundera över om du har en tunn plats och vad den betyder för dig.
Varma hälsningar
Eva
PS. Nästa vecka hoppas jag att boken När själen får grönska kommer med posten. Jag ser så mycket fram emot att få hålla det första exemplaret i min hand. Förbeställ på min websida robild.se eller på Adlibris alternativt Bokus.

söndag 26 februari 2017

Det krävs två för att dansa

Den senaste veckan har det varit mycket fokus på mig och min nya bok När själen får grönska. Sedan jag i måndags deltog i Fråga Doktorn i SVT har jag överöst av fina kommenterar, mejl, telefonsamtal, människor har stoppat mig när jag varit ute och gått och sagt snälla saker, det har kommit meddelanden på Facebook och här på bloggen har ni skrivit så underbara saker. Det som särskilt berört mig är att så många känner likadant och har berättelser om naturen eller trädgården att dela med sig av. Jag är lättrörd och det har kommit en och annan tår i ögonvrån, men också många leenden.
Jag har inte hämtat mig än. Det är svårt att ta beröm!
Som tur är behöver jag inte bära alla snälla ord själv utan kan dela dem med en rad personer som varit med och gjort boken. Den viktigaste av dem är fotograf Lina Karna Kippel. Jag kontaktade henne i ett tidigt skede och frågade om hon ville vara med och göra den här boken. Det innebär att hennes bilder inte bara är illustration till min text, utan fristående bilder som harmonierar med innehållet i boken. De ger hennes bild av hur det är att vara i trädgården och naturen.
Jag tycker hennes bilder har en alldeles särskild magi och tillför boken en extra dimension. It takes two to tango!


Dessutom har vi haft så kul ihop. Det är nödvändigt att ha en del sittfläsk när man ska skriva böcker så att man kan sitta på rumpan och få ner alla bokstäver. Men den roligaste biten är ju att vara ute och samla inspiration och upplevelser som kan komma till nytta när man sedan sitter och skriver.
Ibland får jag ställa upp som fotomodell och det kan bli ganska dråpliga bilder ibland som inte riktigt passar i boken eller någon annanstans. Men då har vi kunnat skratta och gott och ur den lusten kommer ofta någonting annat bra.
Andra viktiga personer är förläggare och redaktören på bokförlaget Bonnier Fakta samt en rad människor som jobbar där med det tekniska samt marknadsföring och administration samt frilansande formgivaren Klas Kihlberg. Tillsammans gör vi en bok och får ut den i bokhandeln. Till dig och alla andra som jag hoppas vill läsa den - och njuta av bilderna!

Allt gott,
Eva
PS. Nu är bara ett par veckor tills vi äntligen får hålla boken i handen. Som vi längtar! Vill du förhandsbeställa gör du det här eller här.

torsdag 23 februari 2017

När det blir mörkt

Livet ritar ingen rak linje. Ibland är det upp och ibland är det ner. En vågrörelse som jag kommit att uppskatta eftersom jag inte gillar stiltje. Men det är klart att det inte är kul när man är där nere, även om jag inte vill vara utan de känslorna och upplevelserna heller. Särskilt tufft är det de gånger jag rutschat lite för långt ner i vågdalen för att det ska kännas som att det finns en väg upp igen. Det kan handla om sjukdomar man inte rår på, en älskad pappa som dör oväntat eller känslor av skam, ångest eller ohållbar stress.
Vid dessa tillfällen betyder trädgården och naturen extra mycket för mig. Visst behöver jag då hjälp av familj och vänner, men jag behöver också ensamtid, stunder när jag vandrar i skogen, gräver i kökslandet eller bara ligger i en vitsippsäng och stirrar upp i himlen som på Lina Karna Kippels bild här ovanför. För att komma ifatt, för att känna efter vad som egentligen är viktigt här i livet och för att hitta tröst behöver jag stunderna utomhus. Svaren finns där ute, bara du lyssnar tillräckligt noga, det är i alla fall min erfarenhet.
För att min nya bok När själen får grönska inte skulle bli en hurtfrisk självhjälpsbok har jag försökt beskriva några av de här tillfällena i livet när allt inte är på topp. Sånt man sällan skriver om på Facebook. Så här skriver jag på sidan 16 i boken:

Jag ska bara. Måste. Borde. Det ska nog gå.
Men kroppen sitter som fastlimmad i soffan och
motsätter sig varje kommando. Ta dig samman för
helvete, varför är det ingen ordning på tankarna?
Hinner inte sitta här. Kan bara sitta här. Vad var det
jag skulle?
Om inte han, om bara jag, om tiden fanns. Lite
jävlar anamma kan du väl uppbåda? Trycket över
bröstet snörs åt och det droppar kallsvett längs
ryggen. Lägger mig på golvet och föreställer mig att
det är en skön sommaräng. Andas in genom näsan,
fyller magen och bröstet med luft, fortsätter tills
det känns som att syre finns i varje hålrum, ända
upp till nyckelbenen.
Håller andan så länge det går och andas långsamt
ut, i en vågrörelse från nyckelben och neråt. Avslutar
med att dra in magmusklerna så att hela kroppen är
tom på luft. Håller andan. Börjar om, andas in.
Äntligen jordad, stilla.

Varma hälsningar till er,
Eva
PS. I måndags var jag med i SVT:s program Fråga Doktorn. Om du följer den här länken kan du se inslaget (intervjun med mig kommer ca 8 minuter in i programmet). 

lördag 18 februari 2017

Doften - en tidsmaskin

Dofter är de bästa tidsmaskinerna. De kan kasta oss tillbaka i tiden och minnas förra sommaren eller hur det luktade i farmors skafferi. Det sägs att doftminnet är det som stannar allra längst i hjärnan, och som går att plocka fram långt efter det att själva upplevelsen av doften ägde rum. Kanske är det därför som alzheimerpatienter kan bli lugna och avspända om de får en bukett med blommor som växte i deras barndoms trädgård.
Den här bilden tog Lina Karna Kippel av mig när vi besökte Göteborgs Trädgårdsförening i fjol. Och vad är väl ljuvligare än att doppa näsan i en ros och dra in doften. Samtidigt som den fyller lungorna med rosendoft som händer något i både hjärnan och hjärtat! Jag känner mig glad, lite fnissig faktiskt, och avspänd på samma gång. En känsla som ligger nära den glädje som barnet känner, ren och opåverkad.
Det är de eteriska oljorna i växterna som bär doften som både är till både för att locka insekter som ska pollinera växten och som försvar mot skadedjur, svampar och bakterier. Samlingsnamnet för dessa ämnen är fytoncider, och de fungerar som växternas egen antibiotika.
Faktum är att när vi drar ner fytonciderna i lungorna så fungerar det även antibiotiskt på oss genom att stärka vårt immunförsvar. Allra mest rik på fytoncider är barrskogen, så dra ett extra djupt andetag nästa gång du vandrar förbi en gran eller tall! De eteriska oljorna påverkas oss både fysiskt och känslomässigt. Till exempel blir man lugn av lavendel, fokuserad och jordad av talldoft och pigg av citron- eller mandarindoft.
Det går även att köpa eteriska oljor på flaska, men välj ekologiska, naturliga eteriska oljor av hög kvalitet. Dessa kan du blanda i lite neutral olja som jojobaolja eller mandelolja och använda istället för ansiktskräm eller kroppslotion. Eller smörj in fotsulorna med den - där tas oljorna upp väldigt bra!
Allt gott,
Eva
PS. Plocka gärna in en bukett snödroppar nu när de tittar upp ur jorden. Vänta ett par timmars tills de stått i värmen ett tag och stoppa sedan näsan i de små blommorna. Hur doftar det? Vad känner du?

tisdag 14 februari 2017

Allt hopp är ute

Varför sitta inne - när allt hopp är ute? Det är inte alla dagar som är ljusa och lätta att ta sig igenom. Den som har sorg, smärta, känner sig bortglömd, deppig eller upplever att allt är meningslöst kan lätt bli sittande i sin stol eller liggande på sin soffa. Det kan verka som att det är det enda du klarar av eller behöver när livet är tungt. Men det bästa du kan göra är att gå ut på en helt vanlig promenad. Gärna en långpromenad i skogen eller längs stranden, men om du bara orkar ta en runda runt kvarteret är det okej till att börja med.
 Det händer massor i kroppen när vi kommer ut nämligen. En naturpromenad är bra för hjärta och kärl, för konditionen, för vikten (upp eller ned, vilket du behöver), för D-vitamintillverkningen i kroppen, för att stärka muskler och skelett och det minskar risk för en lång rad sjukdomar, från förkylning (du stärker immunförsvaret) till diabetes typ 2. Men bäst av allt - det är bra för humöret!
Den som promenerar i rask takt utomhus 1,5 timme i veckan (helst ännu mer - en halvtimme om dagen), motverkar enligt forskningen depression och kan till och med gå sig frisk från en depression på ett antal veckor. För dig som "bara" är nedstämd kan du ofta känna förbättring redan efter en enda promenad, fast det lättar förstås ännu bättre om du fortsätter ta dig ut en stund varje dag.
Själv använder jag promenader både för att hålla ryggont i schack och för att jag blir mycket gladare av det. Det är också under mina skogspromenader jag "snackar" med pappa (som inte längre är i livet), som jag löser problem och kommer på kreativa idéer. Och när jag känner att jag behöver muntras upp lite extra tar jag ett hoppsasteg eller tar sats och hoppar riktigt högt (något som fotograf Lina Karna Kippel fångat på de här bilderna). Det är liksom omöjligt att inte dra på smilbanden när man skuttar eller hoppar.
Hoppas att du också kan hitta glädjen i naturen,

Eva
PS. Nu kan du förbeställa ett signerat ex av min bok (prel utgivning 28/3) i min webshop.