Novembersmaker

I förra veckan fick jag en ny kokbok där ett recept på rostade jordärtskockor och färska hasselnötter (minns ni skålen med nötter jag fick av svärfar?) satte fart på min inspiration. Så igår knäckte jag de sista nötterna och gick ut för att gräva upp några knölar. Hos mig är jordärtskockorna aldrig stora nog att skörda förrän så här i november. Jag tror det är en fransk sort, lättskalade är de i alla fall och inte så jätteknöliga.
Resultatet blev faktiskt väldigt likt det på bilden - och gott! Persilja kunde jag också hämta ute i landet, medan granatäpplet fick handlas i butik. Härligt att kunna bjuda gäster på hemmaskördat så här års!

Här är boken som jag blev så förtjust i, Med mycket grönt av Markus Aujalay. Ingen vegetarisk kokbok, men övervägande gröna ingredienser, perfekt för mig. Läckert format också, litet, mjukt och dessutom har Markus ett väldigt trevligt tilltal i boken. Finess utan att krånga till det, sånt gillar jag.

Eva

Vill inte ha

Så här års är det mycket pill med pelargonerna: plocka bort visset och leta upp en och annan fjärilslarv som följt med in. Men nu har jag även upptäckt att några av mina pelargoner fått rotlöss! Det är inte så lätt att se eftersom de bor i jorden, men när det blir liksom som små halkiga lersamlingar på ytan av jorden - då vet man. Och lyfter man upp jordklumpen ur krukan är det ingen tvekan längre.
Det enda som återstår är att slänga alltihopa. En del sorter har jag tagit sticklingar av, ingen optimal sticklings-tid, men att bli av med rotlössen på annat sätt vågar jag inte chansa på.

Så här såg plantan ut i somras: En 'Appelblossom rosebud' mindre i samlingen kan jag leva med, men visst är den fin.

Eva

Ha en härlig helg!

Storkar och rosor

Måste berätta hur det går med "mina" storkar. (Ja, de är ju mina ungefär på samma sätt som Ronja rövardotter tycker att skogen är hennes, men det är ju också rävarnas skog och vildvittrornas.)
Fotade en storkunge till bloggen i somras, men i höst är de fyra. Blev det två "bebisar" eller har de bara fått en ny kompis? Inte vet jag. Alla är ju jämnstora så här års. En av dem ligger och trycker i boet men de här tre står och funderar på ängen varje morgon. Man undrar vad de väntar på? Flytta tycks inte vara något de har överlagt i alla fall.
Det gäller att passera sakta, i eftermiddag hoppade en av dem plötsligt ut i vägen och jag fick ställa mig på bromsen. Visserligen är det Mårten-tider, men storkstek är inget jag skulle kunna äta.



Precis som i Stockholm blommar rosorna fortfarande ute vid min skrivarlya. Jag kunde inte motstå att plocka in några. Det känns verkligen som novemberlyx. Rosorna har stått här sedan jag flyttade in och jag vet inte vad det är för sort, men det är det säkert någon av er duktiga bloggare som kan svara på.



Den är ganska låg, ca en meter hög och får stora orange nypon. Blommar så här i små klasar, alltid från juli till jul, så den är mycket tacksam. 'Bonica' har jag själv funderat på.
Eva

Promenadpresent

Efter ytterligare två dagar i huvudstaden är jag alldeles matt. Jag vänjer mig aldrig vid tilltunnebanespringandetempot i city.
Att komma hem och få gå en promenad längs med stranden i Skäret är så underbart att jag skulle vilja ta med alla dem som liksom körde förbi mig på trottoaren en sådan promenad i present. (Jo jag vet att det finns fin natur i Stockholm också, men jag kan väl få bjuda på det jag har.)

Gå ner mot havet, tag höger vid traktorn (eller där det passar), stanna till och njut av de röda oxelbärens intensiva höstfärger innan frosten mjuknar dem, för då kommer sidensvansarna och tuggar i sig allihop i ett nafs. Har ni tänkt på det, där ni springgår i underjorden?



När jag tänker närmare efter vill jag nog ge alla människor en lång runda vid havet. Tänk att känna marken svikta mjukt under skorna, kunna dra in den rena luften i lungorna i en miljö där man kan höra sina andetag.
Man måste gå långsamt förstås, för att uppskatta de vissnande gräsen på strandängarna. Stanna gärna till en stund, vänd ansiktet mot havet och känn hur fuktig novemberluften är.



Eller ta en paus vid slånbärsnåret och förundras över hur de där vita skyarna till blommorna som slår ut några dagar på våren förvandlats till dessa blådaggiga vackra bär. Fast smaka inte, biter man i ett slånbär så känns det nämligen nästan som att ta en tugga storstadsluft, strävt och lätt obehagligt - man vill spotta ut den direkt.
Själv tycker jag det är så skönt att vara hemma efter allt farande hit och dit under året. Nu ska det mycket till för att rycka mig ur myllan, men ni är väldigt välkomna hit. Jag bjuder gärna på en promenad.
Eva
PS. Jag vet att det finns många goda sidor av Stockholm. Tyvärr hann jag inte se så mycket av det den här gången. Tack och lov träffade jag en massa underbara människor istället!

Rena frossan

Efter ännu en eftermiddag med pionplantering måste jag visa lite "real thing". Alla foton är tagna hos mig i somras, men jag orkar inte leta upp några namn just nu, men det är olika luktpioner samt en svavelpion. Den anemonformade nedan heter i alla fall 'Neon'.

Känner ni doften? Snart är vi där igen, bara vänta och se!
Eva

Knöldags

Häromdagen kom det äntligen, mitt paket från Guldsmedsgårdens plantskola i Hov. En tidig julklapp full med pioner alltså! Har beställt från Hermann Krupke (numera är det sonen Björn som sköter det praktiska) tidigare och fått jättebra kvalitet.



Tittade och njöt länge på mina nya älsklingar (detta är dock inte alla, ni vet hur det blir när man sitter och klickar på nätet?!). 2 plusgrader kändes inte som planteringsväder direkt, men de måste ju ner innan tjälen slår till huh! Så det var bara att leta upp långkalsonger och mössa.



Det roliga är ju att plantera. Inte att ta bort det som är ivägen. Men nu var det dags för smultron och rosor att ryka all världens väg och salvian att beskäras rejält. Typisk före-bild, sån som bäddar för steg-för-steg.



Men ni vet hur det är, plötsligt är allt bara borta och man har glömt fota det jobbiga. Sparade lite smultron längst in mot väggen, där vill pionerna ändå inte stå. Har lovat Alice att plantera om några på ett annat ställe också. Två av de finaste rosorna fick också vara kvar.

Satte ut mina pionplantor för att få lite koll på avstånden. Kompletterade med några få andra perenner som jag köpt på mig under säsongen. Det såg glest ut, men är ändå i tätaste laget tror jag. En av pionerna är en ärve-pion som jag fick tidigt i somras och som jag faktiskt är lite extra glad för även om jag inte vet hur den ser ut och inte har något namn på den, men så är det väl alltid när man fått presenter av någon man tycker om, att de berör lite extra. Tack Birgitta!

Inte blev det några bilder på själva planterandet heller. Mest för att det började bli mörkt och snöflingor dalade över rabatten. Var ju tvungen att bli kvar innan kvällen. Avslutade med ett tjockt lager höstlöv. Längtar redan till våren då jag ska få möta 'Miss Sweden', 'Emma Klehm', 'Paula Fay', 'Christina' och Birgittas mormor.

Eva

PS Tack för alla höst-lyckor. Nu blir november mycket lättare att ta sig igenom!

Lycka är

Ni vet det, och jag vet det. Lycka är att ha en egen trädgård. En liten plätt på jorden som bara är min och min familjs. Där jag får vistas, där jag kan skapa, där jag kan hämta kraft och energi och där jag kan uppleva en massa vackra växter. Ibland rent magiska ögonblick.
Självklart finns lyckan i det lilla, som i ett vackert blad. Kolla nätnävan, Geranium renardii!



Spansknävan, Geranium endressii, blommar ännu!



Jag måste visa den igen: hårig skugglilja, Tricyrtis hirta. Ett bevis på att frosten inte nått överallt i min trädgård.



Blomningen är över, men inte skönheten. Röd rudbeckia, Echinacea purpurea.

Här är en som inte gnäller för några kalla nätter: Jätteverbena, Verbena bonariensis.

Höstanemonerna, Anemone hupehensis, har inte heller gett upp. De ser liksom bara lite lagom rufsiga ut.

Funkior, Hosta, tar emot hösten genom att liksom smälta ner. Jord ska du åter vara, liksom. Fascinerande!

En engelsk vallmo , Meconposis cambrica, kämpar på.

Buskpionens, Paeonia Gansu-Gruppen, blad i höstskrud.

Björnroten, Meum athamanticum, bestämde sig för att blomma om.

Och så till frågan: Klippa ner eller inte klippa ner perennerna? Inte, säger jag, men gör ett undantag för doftpionerna vars blad jag tar bort nu på hösten.

Eva

Vad i trädgården gör dig lycklig så här års?