torsdag 23 februari 2017

När det blir mörkt

Livet ritar ingen rak linje. Ibland är det upp och ibland är det ner. En vågrörelse som jag kommit att uppskatta eftersom jag inte gillar stiltje. Men det är klart att det inte är kul när man är där nere, även om jag inte vill vara utan de känslorna och upplevelserna heller. Särskilt tufft är det de gånger jag rutschat lite för långt ner i vågdalen för att det ska kännas som att det finns en väg upp igen. Det kan handla om sjukdomar man inte rår på, en älskad pappa som dör oväntat eller känslor av skam, ångest eller ohållbar stress.
Vid dessa tillfällen betyder trädgården och naturen extra mycket för mig. Visst behöver jag då hjälp av familj och vänner, men jag behöver också ensamtid, stunder när jag vandrar i skogen, gräver i kökslandet eller bara ligger i en vitsippsäng och stirrar upp i himlen som på Lina Karna Kippels bild här ovanför. För att komma ifatt, för att känna efter vad som egentligen är viktigt här i livet och för att hitta tröst behöver jag stunderna utomhus. Svaren finns där ute, bara du lyssnar tillräckligt noga, det är i alla fall min erfarenhet.
För att min nya bok När själen får grönska inte skulle bli en hurtfrisk självhjälpsbok har jag försökt beskriva några av de här tillfällena i livet när allt inte är på topp. Sånt man sällan skriver om på Facebook. Så här skriver jag på sidan 16 i boken:

Jag ska bara. Måste. Borde. Det ska nog gå.
Men kroppen sitter som fastlimmad i soffan och
motsätter sig varje kommando. Ta dig samman för
helvete, varför är det ingen ordning på tankarna?
Hinner inte sitta här. Kan bara sitta här. Vad var det
jag skulle?
Om inte han, om bara jag, om tiden fanns. Lite
jävlar anamma kan du väl uppbåda? Trycket över
bröstet snörs åt och det droppar kallsvett längs
ryggen. Lägger mig på golvet och föreställer mig att
det är en skön sommaräng. Andas in genom näsan,
fyller magen och bröstet med luft, fortsätter tills
det känns som att syre finns i varje hålrum, ända
upp till nyckelbenen.
Håller andan så länge det går och andas långsamt
ut, i en vågrörelse från nyckelben och neråt. Avslutar
med att dra in magmusklerna så att hela kroppen är
tom på luft. Håller andan. Börjar om, andas in.
Äntligen jordad, stilla.

Varma hälsningar till er,
Eva
PS. I måndags var jag med i SVT:s program Fråga Doktorn. Om du följer den här länken kan du se inslaget (intervjun med mig kommer ca 8 minuter in i programmet). 

5 kommentarer:

Unknown sa...

Åh Eva. Det kender jeg alt for godt - at være nede og drikke af sit eget grundvand. At krop og hjerne arbejder som 2 dele der ikke lytter til hinanden. Folk som ikke har haft stress kigger underligt på mig, når jeg giver præcis samme eksempel som du beskriver med sofaen. Jeg var så presset at jeg besvimede hele tiddn og mit sprog blev til rod. Jeg tænkte en sætning, men ordene kom vilkårligt ud. Jeg gik lange ture i Utterslev mose og arbejdede lange dage i haven. Mediterede for at få styr på de mange tanker der snurrede rundt. Vejrtrækninger, præcis som du. Det bedste er naturen. Bare at være der og føle der var noget større der gjorde præcis som det ville uanset hvad jeg gjorde. Alle lydene, vinden, sol eller regn. Bare jeg midt i det og alene. Det eneste sted jeg ku rigtig ånde. This too, shall pass, my dear. In its own good time. Pas godt på dig selv

Anjas Hill sa...

Hej Eva!
Beundrar dig verkligen som kan så bra verbalisera jobbiga känslor.
Jag såg programmet i tv och du klarade jättebra att bli intervjuad i frågor som måste ändå kännas supersvåra att formulera så där rakt på.
Det ska bli så spännande att läsa boken när jag väl får den:-)

Ha det gott!
/Anja

ellan sa...

Så fint du skriver. Visst är trädgården en läkande plats, det är vi många som kan skriva under på. Själv har jag just skrivit en skönlitterär bok som berör det här.
Ha det fint!
/E

Maarit sa...

Det känns alltid lika skönt läsa något vettigt, med något innehåll, något man kan fortsätta att bolla med när man har slutat att surfa och gör det som man nu gör hemma hos sig.

Med fingrarna i (j)orden sa...

Tack för era fina kommentarer Anja, Ellan och Maarit. Din berättelse berör mig starkt Cendie.
Allt gott till er!
Kram Eva