tisdag 7 mars 2017

Trädviskaren

Talar ni med era krukväxter? Om svaret är ja, då är vi två - minst. Jag tror det är ganska vanligt. Kanske är vi inte lika många som talar med träden, som hälsar på dem när vi kommer gående, ber om ursäkt när vi beskär dem (och förklarar varför) och söker tröst hos dem när vi behöver det.
Förra året gick jag en kurs i naturkommunikation hos Charlotte Wallenborg på Österlen. Hon driver företaget The Willow tree och lär bland annat ut hur man talar med träd.
För mig kändes det spännande och intressant, men det var också utanför min bekvämlighetszon. Jag, som oftast är rationell och vill ha förklaringar till allt, skulle jag tala med träd? Och skulle de svara mig - skulle jag få skäll för alla gånger jag klipper dem?
Det visade sig inte alls vara särskilt märkvärdigt, än mindre konstigt eller knasigt. Tillsammans med Charlotte och mina kurskamrater gick jag helt enkelt ut i skogen (undersköna Stenshuvud var vi oftast vid) och satte oss under var sitt träd. Där satt vi med oss själva och trädet i ungefär en timmes tid och bara var. Ett slags meditation kan man väl kalla det för. Vissa av kurskamraterna hade gjort det här förut och bytte verkligen tankar med sina träd och fick råd och tips. Jag kände mig först lite misslyckad som inte nådde lika långt. Men jag upplevde saker på ett annat sätt, och det var okej lovade Charlotte!  Under den starka eken kände jag mig trygg, vid den yviga enen upplevde jag ett djupt lugn och intill den väldiga tallen glad och förväntansfull. Och när jag tvivlade på att det verkligen var ett slags kommunikation med växterna, då kom det - efter en hel timmes tystnad - ett enda ord till mig: Tålamod!

Om du tycker det låter hokus-pokus så tillhör du säkert de rationella, precis som jag. Vi som vill ha vetenskapliga belägg. Men det finns sådana med - bevis på hur träden kommunicerar med varandra både med dofter, underjordiska svamptrådar och kemiska signaler. De kan till och med göra ljud och förstå sin omgivning. Inte så långt ifrån hur vi människor fungerar - vi är mycket mer kemi än vi går runt och tror. Men frågar du ursprungsbefolkningar som indianer och samer, då vet de så oändligt mycket mer om den här kommunikationen än vi så kallat civiliserade människor som inte vet ett smack, eller bara lite grand.
Tänk om det faktiskt är så att vi skulle kunna kommunicera mycket mer med träden om vi bara tog oss tid att lyssna till dem och förstå hur de pratar med oss. Lägga lite tid på att förstå hur de fungerar istället för att försöka hitta liv på andra planeter. Här har vi varelser som kan skapa energi av solljus, inte påverkar miljön eller klimatet negativt och dessutom verkar ganska fredliga (fast de kanske ser oss som en "matresurs" - vi ger dem ju koldioxid, som de å andra sidan skulle kunna få utan oss. Vi skulle däremot dö ut om växterna slutade producera syre.
Jag har i alla fall börjat tro att det går att vara en trädviskare, en person som talar med träd. Börja med ett krama ett om det känns lättare. De som vet säger att man ska stänga av tänkandet och bara vara när man är tillsammans med träd. Och det får ta tid att lära sig, man cyklar ju sällan första gången man sätter sig på en tvåhjuling.
Allt gott,
Eva
PS. Nu kommer min nya bok När själen får grönska vilken dag som helst, och jag är lite prillig av förväntan tror jag. Vill du ha ett signerat ex så kan du beställa i min webshop. Jag skickar så fort jag kan, kanske redan under den här veckan. (Hoppas, hoppas!) Charlottes företag når ni på hennes hemsida.

3 kommentarer:

Anja C. Hill sa...

Jag ÄR både rationell OCH pragmatiker. Men, i det rationella ingår en stor portion "irrationalitet" hos alla. (hittar just nu inget bättre ord). Vi är inte en-, två-, eller tredimensionella. Alla människor har ett djup - om man vågar kännas vid den.
Har inte gått någon kurs, men har alltid betraktat allt levande som "kännande och förstående".
Sedan våren 2013 har jag haft en livlig kommunikation med min underbara blodlönn.
Den drabbades hårt av vårvintern 2013 med 7 veckors frosttorka: Gassande sol på dagarna och flera minus på nätterna och inte en droppe nederbörd. Vid lövsprickningen såg den bedrövlig ut. Jag var nödgad att fälla några tårar för jag är väldigt fäst vid det trädet. Jag har tröstat, uppmuntrat och klappat och kramat det. Vet inte om det orkar komma igen, men nog känner jag in i ryggmärgen att lönnen har gillat mitt engagemang. Kanske inbillade jag bara, men det kändes i somras som om träd verkligen försökte kämpa med några fler blad än året innan.
Jag kommer att sörja om den inte klarar att behålla livet men jag kommer också att fortsätta med min kamp tillsammans med detta vackra träd "to the bitter end" om det så skulle vara. "Hon" ska veta att det betyder något för mig.
Herreje vad jag skriver! (Ingen orkar läsa sådan här litania !)

Nåja. Ibland bara bubblar det ;-)
Ha't!
/Anja

Susie på Stjärnarve sa...

Är nog alldeles för rationell för att tro att jag skulle kunna få igång nån typ av kommunikation med mina träd - som jag dock älskar! Är ju "bonsaiist" och då gör man det!!
Alltså precis tvärt emot vad en del okunniga tror om oss. Vi pysslar verkligen med våra träd och försöker ge dom bästa möjliga omvårdnad med näring, vatten och placering för att dom ska växa och bli riktigt gamla.
Fast stora får dom inte bli, därför beskär vi dom också. Och jag ska villigt erkänna att jag ibland kunde vara så "hård" att jag tog bort hela grenar - men dom verkade gilla det och träden blev bara vackrare och vackrare. Tills vi flyttad hit till Gotland där vi inte hade något kallförråd i början på 2000-talet och det blev en fruktansvärd vinter i mars (värsta på över 50 år) med -20 i en vecka. Och detta efter flera veckors vår!
Numera har jag alltså inga bonsaier kvar, men däremot har jag ett 30-tal egenplanterade träd i trädgården - och dom verkar gilla mig och min omvårdnad!!
KRAM
Susie

Med fingrarna i (j)orden sa...

Tack för era engagerade svar Anja och Susie. Jag tror man kan kommunicera med växter på många sätt, kanske ditt bonsaiande också var ett sätt att umgås med träden Susie. Och jag håller tummarna för din blodlönn Anja, det är ju så vackra träd!
Allt gott till er rationella och irrationella - visst är vi både och!
Eva