fredag 27 december 2013

När själen slår sig till ro

Det blev ingen julhälsning här på bloggen i år. Livet kom emellan. Och döden. Bara en kort stund efter mitt förra inlägg den 18/12 hittades min pappa död. Han somnade in lugnt och stilla 75 år gammal efter ett händelserikt liv fyllt med massor av kärlek. Fem barn och fyra barnbarn hann han få - och till och med den yngste, bara 4 månader gammal - hann han möta trots stora geografiska avstånd. Mer kan man inte begära.
Ändå var det alldeles för tidigt. Han hade ju fullt upp med att leva och så mycket kvar att göra. För oss som är kvar är det tomt, tyst och alldeles för stilla. En rofylld jul, fast på fel sätt.
Det tar säkert tid innan jag förstått på allvar att det inte längre går att be honom om råd, ringa för att höra hur läget är eller diskutera böcker vi läst.
Allt praktiskt som ska ordnas ställer sig framför känslorna. Därför var det underbart skönt att igår ta en lång promenad på mitt älskade Kullaberg, en lång runda i skogen för att hinna ifatt mig själv och läka själen, åtminstone en liten bit.

Det som jag skrivit så ofta - hur naturen och trädgården kan vara en tröst när sorgen bygger bo i bröstet - det har jag själv ännu en gång fått uppleva på nära håll.
Tack Ona mosse för att jag fick se djupt ner i ditt svarta vatten och tack Norra Ljungås höjder för att du gav mig nya utsikter och nya insikter.
En fortsatt rofylld helg önskar
Eva

13 kommentarer:

Furulunden sa...

Så godt å finne noe som gir trøst. Og det er jo engang sånn at gleden og sorgen går til hopes. Som dagen er skal styrken din være. Så fine bilder selv midt i sorgen. Ønsker deg gode dager fremover i alt det praktisk som dog må ordnes :)

Lenas trädgård sa...

Tusen varma kramar!
Min pappa lämnade oss för snart fem år sen, så den julen var också väldigt annorlunda...och fast han fick vara med oss länge, så känns det ändå väldigt tomt!Saknar de där små pratstunderna, att ha nån att fråga - som du nämner...
Tänker på dej! Lena

Hon som talar med blommor sa...

Med en tår i ögonvrån läser jag din vackra, kärleksfulla och tänkvärda text... Jag är övertygad om att din pappa var med dig på din promenad <3 Naturen känns ofta som en länk mellan oss människor och sånt som är "större" än vad vi kan förstå... Den ger så mycket kraft, känsla av gemenskap, lycka och själslig läkning <3<3<3<3<3 Kram /Carolin

Alen Trädgård sa...

Blev så berörd av din sorg :( Så oerhört sorgligt och chockartat det måste ha varit/är för dig. Är så glad att min mamma o pappa kunde vara med oss att fira jul i år, kanske det var sista julen - man vet aldrig pappa är ju i alla fall 85 år och mamma 80 så vem vet.......
Tröstekramar från mig i mängd/Monne

Berit sa...

Naturen har en förmåga att om inte läka men trösta en när livets sorger kommer.Där kan man hämta mycket kraft och energi.
Skickar en tröst och styrkekram till dig!!

Marina sa...

Beklagar att din pappa inte längre finns i livet. Sorgligt.
Jag hoppas du kan finna ro och få ny energi i naturen.

Tänker på dig!
Kram

Tant Otteskrufv sa...

Så blev det en annorlunda jul...
Här händer det fortfarande att jag ibland blir stående med telefonen och undrar varför kortnumret till mamma inte ligger kvar i minnet.Hon dog vid första advent 2001. Men...jag tror mig veta ungefär vad hon skulle sagt, så jag tar samtalen via en annan länk nuförtiden.Den störs ut av vardagens "måsten" men har väldigt bra mottagning just i den kravlösa trädgården eller naturen ikring.
Hoppas det nya året ändå blir ett år med glädje och nya härliga upptäckter för dig.

Lillianna sa...

Jag beklagar sorgen!
Väldigt tråkigt att mista någon man har kär.
Tiden läker inte alla sår, kanske inte heller trädgården. Men med tiden kommer de glada minnena fram.
Jag är säker på att du har många fina minnen från er tid tillsammans.

Kramar
Lillianna

Nora sa...

Beklagar sorgen! Att mista någon som står en nära är alltid svårt, men va skönt att du hittar tröst i naturen! Jag är övertygad om att trädgården och naturen är till stor hjälp om man bara öppnar sinnet för det!
Jag brukar småprata med min morfar när jag håller på i min trädgård. Han gick bort 1991 så det blir väl mer en monolog från min sida - men jag inbillar mig att jag vet vad han skulle svarat om han kunde.
Sköt om dig och familjen! Kram!

Jenny sa...

Varma kramar till dig!

Min pappa gick bort i januari i år, då hade han varit sjuk i flera år och kom inte ens ihåg oss de senaste åren, tyvärr. Mamma gick bort i augusti förra året och det var väldigt hastigt och oväntat. Tänker fortfarande ringa henne ibland.

Kram,
Jenny

Annica sa...

Jag beklagar sorgen. Det där med att vilja ringa och fråga saker eller bara prata bort en stund, det sitter i länge. Jag vill ännu ringa mamma och blir så ledsen när jag kommer på att det inte går. Och som både du och dom andra här säger, naturen var till stor hjälp under den värsta tiden. Kramar till dig och din familj.

Anja sa...

Mitt allra varmaste deltagande i din sorg Eva.

/Anja

Inger sa...

Jag minns så fint din pappa skrev till dig när du fyllde år. Sköt om dig! Kramar från Inger