Promenadpresent

Efter ytterligare två dagar i huvudstaden är jag alldeles matt. Jag vänjer mig aldrig vid tilltunnebanespringandetempot i city.
Att komma hem och få gå en promenad längs med stranden i Skäret är så underbart att jag skulle vilja ta med alla dem som liksom körde förbi mig på trottoaren en sådan promenad i present. (Jo jag vet att det finns fin natur i Stockholm också, men jag kan väl få bjuda på det jag har.)

Gå ner mot havet, tag höger vid traktorn (eller där det passar), stanna till och njut av de röda oxelbärens intensiva höstfärger innan frosten mjuknar dem, för då kommer sidensvansarna och tuggar i sig allihop i ett nafs. Har ni tänkt på det, där ni springgår i underjorden?



När jag tänker närmare efter vill jag nog ge alla människor en lång runda vid havet. Tänk att känna marken svikta mjukt under skorna, kunna dra in den rena luften i lungorna i en miljö där man kan höra sina andetag.
Man måste gå långsamt förstås, för att uppskatta de vissnande gräsen på strandängarna. Stanna gärna till en stund, vänd ansiktet mot havet och känn hur fuktig novemberluften är.



Eller ta en paus vid slånbärsnåret och förundras över hur de där vita skyarna till blommorna som slår ut några dagar på våren förvandlats till dessa blådaggiga vackra bär. Fast smaka inte, biter man i ett slånbär så känns det nämligen nästan som att ta en tugga storstadsluft, strävt och lätt obehagligt - man vill spotta ut den direkt.
Själv tycker jag det är så skönt att vara hemma efter allt farande hit och dit under året. Nu ska det mycket till för att rycka mig ur myllan, men ni är väldigt välkomna hit. Jag bjuder gärna på en promenad.
Eva
PS. Jag vet att det finns många goda sidor av Stockholm. Tyvärr hann jag inte se så mycket av det den här gången. Tack och lov träffade jag en massa underbara människor istället!