Ett försvarstal

Varför dissar vi trädgårdsmänniskor så ofta gula blommor? Det är som om det bland blommor fanns en rangordning där gula blommor defintivt ligger längst ner på skalan. När jag körde förbi den här trädgården igår och blev helt överväldigad av de vackra och pampiga jättkungsljusen, Verbascum olympicum, kom jag på mig själv med att jag hela tiden känner ett behov av att försvara varje gul blomma i min trädgård.



Jättedaggkåpa, Alchemilla mollis, brukar de flesta tycka är ok "den är ju ändå limefärgad" säger man. Men vadå? Hos mig är den gul. Och omtyckt. Den trivs både i sol och skugga och växer även där det är torrt och eländigt. Dessutom är den vacker, både på plats och i buketter. Så det så.



Gulbrokiga växter brukar heller ingen klaga på. Och jag bara älskar hakonegräs, Hakonechloa macra, med sitt sätt att lägga sig vackert ut över ölandsstenen. Gulbrokigt är vackert, håller ni inte med?



Ibland talar jag själv till de gula blommornas försvar med orden att "på våren och hösten behöver man det gula som lyser upp", men det är inte hela sanningen. Jag gillar faktiskt de gula blommorna på sommaren också, om jag ska vara helt ärlig. Åtminstone ganska många av dem. Som gul nunneört, Pseudofumaria lutea.



Den här kombinationen med gula blommor och mörka stjälkar är också snygg. Mörk gullstav, Ligularia stenocephala, kräver mycket fukt i jorden, men om den får det är den snygg.



Svårast att acceptera (möjligen efter maskrosor) är väl praktlysing, Lysimachia punctata, som inte bara är väldigt gul utan också sprider sig kraftigt, inte sällan på bekostnad av sina grannar. Men precis som alla växter, på rätt plats är den också fin. Hos mig är det en av få perenner som fanns på tomten när jag flyttade hit för 10 år sen. Nu står den mot grannen i norr och fyller ut hålen i den gamla oxelhäcken.
Dessutom är den hållbar i bukett och doftar sött av honung enligt vissa. Jag vägrar gräva upp den helt och hållet, men försöker hålla den under kontroll.

Om havregult är en färg så älskar jag den. Nu när säden på åkrarna börjar mogna i gyllene nyanser av gult-guld-beige är det så vacker att köra på landsbygden. Hemma nöjer jag mig med att gilla vippvallmons, Macleaya cordata, blommor. Ganska oanseliga, men färgen är oslagbar.

En konstnär skulle väl aldrig gå med på att ta bort en färg från sin palett, regnbågen skulle inte bli fullödig utan gula nyanser, så varför kan inte jag (och en hel del andra) trädgårdsmänniskor erkänna att gula blommor inte bara hör hemma i trädgården, utan faktiskt kan vara väldigt fina.

Eva

som ska gå och be om frö av de häftiga jättekungsljusen när de mognat.